Den frivilliga singelmamman, finns hon?

Alltså det här med att vara frivilligt singel, folk tycks ha svårt att greppa det.
Som att jag på nå't sätt skulle ha hittat på att jag inte vill ha ett relation-shit.

-Men skulle det inte vara härligt att träffa nå'n?
-Eh, nej inte särskilt härligt att ge upp mitt 'perfekta' liv, nej.
-Men saknar du inte att ha 'någon'?
-Klart jag gör, men fördelarna med att inte ha 'någon' väger långt tyngre än nackdelarna.
-Sex då?
-Ja tack, men jag avstår gärna resten.


Så ja, det är en tungt vägande nackdel med att välja bort relation-shits.
Å andra sidan är situationen lik förbannat inte omöjlig att lösa. Långt ifrån.
Med en bra kk kommer man väldigt långt. Med två bra kk's kunde jag varit singel resten av livet. Lätt!
Nu hade jag oturen att bli av med inte bara en utan två kk's inom loppet av något år, varav den ena hade varit min enda kk och en återkommande del av mitt liv mellan förhållanden i 15 år och hans ersättare snabbt blev för mycket av allt, en miss i min evaluering.  Efter det har det varit lite svårt. Jag träffar inte nya människor i jobbet och jag går inte ut särskilt ofta längre vilket ju begränsar utbudet av nya människor jag möter och som vi alla vet är utbudet på en krog oftast inte särskilt tilltalande ändå. Dessutom är jag i 9 fall av 10 väldigt kräsen, haha jo ibland sjunker standarden ett antal snäpp pga ölbrillor/whiskyhjärna och dylikt. Detta problem har väl pågått i strax över ett år. Jobbigt? Öh, hell yeah! Här snackar vi dry-spell de luxe! Nu är dock problemet ur världen tror jag. Det verkar som att jag hittat en ny kk. Evaluerar, skissar upp lite riktlinjer & förhandlar än sålänge, men det ser ljust ut. Fan så sakligt och trist det ser ut i text. Det är inte trist nå'nstans kan jag lova!

Åter till alla fördelar med att leva som singelmamma.

* I'm The Queen Of Fucking Everything-känslan man har när man förfogar över 100% av sin lediga tid och kan disponera över den helt utan att behöva visa minsta lilla hänsyn till någon annan än sig själv och sitt lilla älsk.

* Det ger också helt fritt spelrum åt min alfa-personlighet. Jag ligger på min (dominant/maktposition) sida av sängen, jag är den som sätter mig i maktposition per automatik här hemma oavsett om det gäller köket eller soffan och ja det mesta andra som reptilhjärnan styr. Och ingen är här som kan få mindervärdeskomplex och börja bete sig märkligt.

* Jag slipper 100% av alla vardagsbråk. Är det inte diskat, nähä, so what?  Min disk, mitt bekymmer. Är det inte städat? Nä kanske inte, men det är iaf MITT stök, inte skäggstubb i handfatet, leriga kängavtryck i köket eller svarta ringar runt badkaret JAG inte badar i. Ja ni fattar, är något inte till belåtenhet så finns där ingen att gnälla på och heller ingen som gnäller på mig.

* Jag förfogar över hela min inkomst. Den må vara mindre än önskat, men den är MIN. Jag behöver aldrig motivera köpet av de dyra skorna, de billiga, värdelösa 'rea-fynden' jag ändå aldrig använder, innehållet i mitt badrumsskåp, hur mycket pengar jag lägger på min son, eller vad min senaste krognota landade på.

* Jag får ibland spendera tid 100% ensam, vilket är en förutsättning för att jag ska må bra och känna mig lycklig. Som förälder i ett förhållande har du förvisso avlastning i vardagen, vilket säkert kan vara guld värt, men du är sällan 100% solo hemma, är inte barnen hemma så är mannen och tvärtom. Jag skulle inte må bra om jag var tvungen att rymma från mitt hem, min borg, för att få 100% ensam tid. Jag har faktiskt lyckligt gifta väninnor som brukar skoja om att skilja sig för att få nå'n helledig helg här och där och få vara ensamma mer.

* Ingen snor mina strumpor, någonsin. Då har jag ändå köpt större delen av mina strumpor på herravdelningar.:)

* Som singel väljer jag ju mycket mer fritt vad jag får/skaffar hos vem? När jag haft sambo har jag ju en stor del av tiden 'bara' min sambo att välja på oavsett om det är sex/filmsällskap eller intelligent konversation jag behövt. Och sällan har en sambo varit fullt tillfredsställande på alla plan. Det har faktiskt bara inträffat en gång och jag räknar iskallt med att det aldrig kommer att inträffa igen. Statistiskt sett känns det osannolikt. Hur som helst som singel har jag ju mycket större spelrum att välja rätt person till rätt sak. Jag har TID att välja noga vem jag gör vad med på ett helt annat sätt. Då får jag den perfekta filmkvällen, samtalet som är intressant nog att pågå hela natten, roligaste krogkvällen och sexet som aldrig hinner bli trist. Jag får det bästa av allt av olika personer och mycket mer tid för/med mina vänner.

Ja, jag kan säkert fortsätta en bra stund till, men jag tror min poäng lyser klart redan.
Därmed inte sagt att det inte är förbannat skönt när nå'n ibland bara kliver in, strör kläder på mitt köksgolv, lägger beslag på 'min sida sängen', slänger en handduk nå'nstans och ger fan i att få mindervärdeskomplex och bjäbba som en knähund för att jag automatiskt satte mig på 'min plats' i soffan. Det är en del av livet jag nog aldrig väljer bort helt, men nyckelordet är nog just ibland. Och kvalitet. Även på hjärnan.

Frukost-Filosofen fun facts:
Jag blir aldrig attraherad av någon som jag tycker känns korkad. Det hjälper inte ens om han är snygg.
Blir heller aldrig attraherad av någon med ljus röst eller skara-dialekt.

Fyrkantiga paket.

När jag var liten tyckte jag bäst om stora, hårda, fyrkantiga paket. De tycktes alltid innehålla de roligaste leksakerna.
Kanske tänkte jag omedvetet på det när jag handlade bilbanan. Ett paket som är nästan lika stort som honom själv.
7 meter körbana. En enda knapp att hålla reda på, så dvärgen bör kunna hantera den trots sin icke helt färdiga finmotorik. Om inte annat har jag en jävligt kul leksak som jag och andra föräldrar kan leka med tills dvärgen växer till sig och uppskattar tjusningen med en bilbana. :)

Win/win helt enkelt.
Åh som jag längtar tills trollet kommer hem och kan öppna sina 'julklappornananana'.
Handlade klart i november så ni kan ju ana hur svårt jag haft för att ge fan i att ge honom alltihop innan.
Så funkar jag nämligen, kommer jag på en rolig present så har jag så taskigt tålamod att jag helst vill att mottagaren får det med en gång och sliter upp det inom 3 sekunder.
Jag vill helt enkelt se mottagarens reaktion nu, nu, nu! Nej, helst i förrgår!

Väldigt ofta klantar jag mig också och försäger mig till mottagaren av den fantastiska presenten, så att denne redan vet vad som ligger i paketet innan h*n öppnat. Skittrist. Men det börjar jag nog få kläm på för det har inte hänt på några år nu.

Men det allra roligaste med presenter tycker jag är att få slå in dem.
Kanske lite därför jag även föredrar att ge bort fyrkantiga paket. Det känns alltid som ett projekt när sakerna har en annan form.Skivorna till hans Viewmaster (heter det va?) t.ex. En klen trave pappersskivor. Inte ett dugg kul att slå in. Men en oktagon ser ju inte helt dumt ut iaf.

Notes to self:
Dubbelhäftande tejp är slut.
Snören finns inte allt för många att välja på heller. Glöm inte spetssnöre!
Det finns bara två sorters presentpapper och inget cellofan.
Åtgärda. Gärna väldigt snart så slipper du stå där när det behövs nästa gång och svära över vanlig tejp och inget att välja på!! 

God fortsättning.

Nu börjar min julafton kan man säga.
Eftersom min son spenderat jul med sin far så har jag jobbat som en galning ända tills NU, men ikväll så jävlar.

Vi börjar hos mig med ett gäng hallon-mojitos, se'n rör vi oss utåt och ser vad som händer helt enkelt.
En sak är säker, det kommer göra ont imorgon, det kommer svida i plånboken, men det är ju morgondagens problem.

Nu borde tant sova lite middag så jag orkar med kvällen/natten, men det är mycket man borde & skulle hit och dit.
Jag vill ha kaffe & choklad och då får jag kaffe & choklad.

Go the fuck to sleep!

Fan, jag är trött, vill sova, behöver sova... kan inte...

En liten go'natt-visa läst av Samuel L Jackson, får det lov att vara?

Jultomten vs Farbror Frost

Ja var ska jag börja....

Jag har inget emot tomtar. Inte gårdstomtar, hustomtar osv.
Men jag kan inte uppbringa ett enda uns av omtycknad (haha, yup hittar på egna ord för glatta livet.) för den feta, rödvita jävla Coca Cola-Tomten som tog över hela skiten på 50 talet nå'n gång.
Han är fet, han ser alkoholiserad ut, han känns lite peddo och han är en jävla materialist!
Lovar små barn guld & gröna skogar om de är snälla, ställer fram kakor och sitter i hans knä.
Vad får de? En jävla massa färgglad plast!


Å andra sidan finns Farbror Frost.
Smal, vacker, ser hälsosam ut  och ger fan i att lova en massa made-in-china-leksaker.
Nä, Farbror Frost lovar inte ett skit. Men om man får presenter av honom (det får man när man har en mamma som gillar honom mer än jultönten), får man pedagogiska saker. Man får böcker och färger att måla med, pussel & pyssel och annat att utveckla sin lilla hjärna med.
Han kräver inget i gengäld, men han lovar å andra sidan inget... inte ens att dyka upp på julafton. Han dyker upp när vädret är rätt, oftast i sällskap av Kung Bore.


Vart jag vill komma?
Ingen aning... kanske fram till: DÖ TOMTE-JÄVEL, DÖ!?

Nej, men allvarligt så tänker jag ju inte förvägra mitt barn jultönten även om jag egentligen har lust att vråla åt honom: Ho ho ho yourself m*****f****r!
Jag får helt enkelt köra dubbelt, färgglada plastsaker från jultönten, smartare saker från Farbror Frost.
Det bästa är att han redan nu (2½ år gammal) mycket väl vet vem Flabbo Fost är och att han också dyker upp runt jul. Min lycka skulle bli total om han om några år självmant började föredra honom över jultönten.


Å så lite önskelistor då, bara för att.

Ey tjockis, av dig önskar jag mig:
En Kashima kockkniv.. en så'n här skönhet:

 (Bilden är länkad.)
Ja det räcker så, får ju ändå aldrig vad jag önskar mig av fettot.

Å vackra, fina Farbror Frost, av dig önskar jag mig:
En vit, vacker vinter. Gärna inte allt för lång.
En bok så bra att jag inte kan släppa den.
Ja, mycket mer behöver jag ju egentligen inte just nu.