Alltså det här med att vara frivilligt singel, folk tycks ha svårt att greppa det.
Som att jag på nå't sätt skulle ha hittat på att jag inte vill ha ett relation-shit.
-Men skulle det inte vara härligt att träffa nå'n?
-Eh, nej inte särskilt härligt att ge upp mitt 'perfekta' liv, nej.
-Men saknar du inte att ha 'någon'?
-Klart jag gör, men fördelarna med att inte ha 'någon' väger långt tyngre än nackdelarna.
-Sex då?
-Ja tack, men jag avstår gärna resten.
Så ja, det är en tungt vägande nackdel med att välja bort relation-shits.
Å andra sidan är situationen lik förbannat inte omöjlig att lösa. Långt ifrån.
Med en bra kk kommer man väldigt långt. Med två bra kk's kunde jag varit singel resten av livet. Lätt!
Nu hade jag oturen att bli av med inte bara en utan två kk's inom loppet av något år, varav den ena hade varit min enda kk och en återkommande del av mitt liv mellan förhållanden i 15 år och hans ersättare snabbt blev för mycket av allt, en miss i min evaluering. Efter det har det varit lite svårt. Jag träffar inte nya människor i jobbet och jag går inte ut särskilt ofta längre vilket ju begränsar utbudet av nya människor jag möter och som vi alla vet är utbudet på en krog oftast inte särskilt tilltalande ändå. Dessutom är jag i 9 fall av 10 väldigt kräsen, haha jo ibland sjunker standarden ett antal snäpp pga ölbrillor/whiskyhjärna och dylikt. Detta problem har väl pågått i strax över ett år. Jobbigt? Öh, hell yeah! Här snackar vi dry-spell de luxe! Nu är dock problemet ur världen tror jag. Det verkar som att jag hittat en ny kk. Evaluerar, skissar upp lite riktlinjer & förhandlar än sålänge, men det ser ljust ut. Fan så sakligt och trist det ser ut i text. Det är inte trist nå'nstans kan jag lova!
Åter till alla fördelar med att leva som singelmamma.
* I'm The Queen Of Fucking Everything-känslan man har när man förfogar över 100% av sin lediga tid och kan disponera över den helt utan att behöva visa minsta lilla hänsyn till någon annan än sig själv och sitt lilla älsk.
* Det ger också helt fritt spelrum åt min alfa-personlighet. Jag ligger på min (dominant/maktposition) sida av sängen, jag är den som sätter mig i maktposition per automatik här hemma oavsett om det gäller köket eller soffan och ja det mesta andra som reptilhjärnan styr. Och ingen är här som kan få mindervärdeskomplex och börja bete sig märkligt.
* Jag slipper 100% av alla vardagsbråk. Är det inte diskat, nähä, so what? Min disk, mitt bekymmer. Är det inte städat? Nä kanske inte, men det är iaf MITT stök, inte skäggstubb i handfatet, leriga kängavtryck i köket eller svarta ringar runt badkaret JAG inte badar i. Ja ni fattar, är något inte till belåtenhet så finns där ingen att gnälla på och heller ingen som gnäller på mig.
* Jag förfogar över hela min inkomst. Den må vara mindre än önskat, men den är MIN. Jag behöver aldrig motivera köpet av de dyra skorna, de billiga, värdelösa 'rea-fynden' jag ändå aldrig använder, innehållet i mitt badrumsskåp, hur mycket pengar jag lägger på min son, eller vad min senaste krognota landade på.
* Jag får ibland spendera tid 100% ensam, vilket är en förutsättning för att jag ska må bra och känna mig lycklig. Som förälder i ett förhållande har du förvisso avlastning i vardagen, vilket säkert kan vara guld värt, men du är sällan 100% solo hemma, är inte barnen hemma så är mannen och tvärtom. Jag skulle inte må bra om jag var tvungen att rymma från mitt hem, min borg, för att få 100% ensam tid. Jag har faktiskt lyckligt gifta väninnor som brukar skoja om att skilja sig för att få nå'n helledig helg här och där och få vara ensamma mer.
* Ingen snor mina strumpor, någonsin. Då har jag ändå köpt större delen av mina strumpor på herravdelningar.:)
* Som singel väljer jag ju mycket mer fritt vad jag får/skaffar hos vem? När jag haft sambo har jag ju en stor del av tiden 'bara' min sambo att välja på oavsett om det är sex/filmsällskap eller intelligent konversation jag behövt. Och sällan har en sambo varit fullt tillfredsställande på alla plan. Det har faktiskt bara inträffat en gång och jag räknar iskallt med att det aldrig kommer att inträffa igen. Statistiskt sett känns det osannolikt. Hur som helst som singel har jag ju mycket större spelrum att välja rätt person till rätt sak. Jag har TID att välja noga vem jag gör vad med på ett helt annat sätt. Då får jag den perfekta filmkvällen, samtalet som är intressant nog att pågå hela natten, roligaste krogkvällen och sexet som aldrig hinner bli trist. Jag får det bästa av allt av olika personer och mycket mer tid för/med mina vänner.
Ja, jag kan säkert fortsätta en bra stund till, men jag tror min poäng lyser klart redan.
Därmed inte sagt att det inte är förbannat skönt när nå'n ibland bara kliver in, strör kläder på mitt köksgolv, lägger beslag på 'min sida sängen', slänger en handduk nå'nstans och ger fan i att få mindervärdeskomplex och bjäbba som en knähund för att jag automatiskt satte mig på 'min plats' i soffan. Det är en del av livet jag nog aldrig väljer bort helt, men nyckelordet är nog just ibland. Och kvalitet. Även på hjärnan.
Frukost-Filosofen fun facts:
Jag blir aldrig attraherad av någon som jag tycker känns korkad. Det hjälper inte ens om han är snygg.
Blir heller aldrig attraherad av någon med ljus röst eller skara-dialekt.
